Barnen, älskade barnen

Jag står lutat över badkarskanten, masserar in schampo i min dotters hår. Ryggen värker en aning och jag ber henne luta huvudet bakåt. Jag är noga med att hela håret blir schamponerat, sköljer sedan med ljummet vatten. Jag ser det schamponerade vattnet rinna ner och ut genom avloppet. Jag stryker min dotter över kinden, den varma, lena kinden och fylls av en sådan kärlek till detta barn som är mitt. Håret ligger långt och blött över hennes axlar och jag säger att nu är hon klar.

I nästa andetag ser jag ett helt annat barn framför mig, ett barn som inte är mitt. Ett barn med svart hår som går ned till axlarna. Jag ser henne bakifrån, håret är rufsigt och täckt av damm. Kläderna är smutsiga, trasiga och hon har inga skor på sina små fötter. Jag blundar, vill inte se. Men det är omöjligt att förhindra, det är omöjligt att inte släppa in barnet från krigets Syrien i det som är mitt. Jag vill ta henne till mig, jag vill klappa hennes kind, jag vill finna hennes mamma, jag vill ta henne där ifrån. Jag vill ge henne samma möjligheter till ett liv som jag ger min dotter.

Nu när jag har släppt in henne, nog bara för en sekund, är dörren öppnad och alla barnen kliver över tröskeln, in i det som är mitt inre. Det är som om en gammal svartvit film utan ljud spelas upp för mig. Bild efter bild på alla dessa barn som under årens lopp visat på tv-nyheterna och i nyhetstidningarna finns nu där. Jag ser gråtande barn, barn utan ett uttryck, barn som är täckta av blod, barn som skriker, barn som skrattar trotts allt det svåra och så barnen som inte inte gör något alls utan ligger bara helt stilla. Barnen, alla barnen!

Jag vill skrika, gråta eller bara blunda hårt!

Men jag lyfter upp min dotter, ställer henne på golvet. Jag torkar hennes hår, hennes kropp och sveper in henne i torr, ren handduk. Jag ger henne varm soppa och ostsmörgås. Klär på henne en ren och hel pyjamas. Vi går och lägger oss, hon och jag, i vår varma sköna säng. Hon lägger sig på min arm och jag läser en saga om dinosaurier. Vi släcker lampan och jag sjunger för henne. Hon somnar och jag är vaken.

Flickan i mitt inre är Eva, men på en annan plats, i ett annat sammanhang. För är det inte så att barnen är våra, allas vårt ansvar. Eller är det inte så det borde vara? Hur kan man inte släppa in dem i vårt inre. Hur kan man inte gråta sig sömnlös över dessa barn vars liv slits i stycken av konflikter de inte ansvarar över eller ens förstår? Hur kan man inte vilja hjälpa eller hur kan man hjälpa? Är inte barnen det viktigaste vi har oavsett vart de befinner sig i världen?

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte släppa tanken att det kunde vara jag, det kunde ha varit mitt barn. Jag har bara haft tur, Eva har bara haft tur att vi lever och bor här, långt i från krigets söndrande kraft och illvilja.

Tillslut sitter jag här i ett desperat försök att ge flickan med de trasiga kläderna, det dammiga håret, hon utan mamma en röst, ett hopp om livet. Hon må vara mitt fantasi barn som inte existerar i det verkliga livet, hon är en mardröm som lever i mig. Men faktum kvarstår att det finns tusentals av henne som inte lever i min fantasi. De lever i kriget, vår värsta mardröm!flicka1

Chopin – Spring Waltz

Bild tagen från  Rädda Barnens hemsida

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s