Jag har precis gjort varmamackor åt tonåringen. Han sitter där inne nu, i sitt rum. Musiken hörs hit ut i köket, jag hör hur han slår på tangentbordet då han knappar in sina budskap åt vännerna. Känner ett visst lugn då han är hemma, inte ute med någon kompis och drar på stan eller som han oftast gör – sover över hos sin tjej. Det är ett faktum att det alltid känns bäst att ha honom här, hos oss.
För ett par timmar sedan låg jag uppe i vår stora varma säng med Bubblan som lutade sig mot min mage då vi läste godnattsaga. Om och om igen ville hon se på bilden där tre små kattungar lekte med en sko. Hon sa ”nej nej” och pekade på kattungarna, ”sko, sko – nej nej – katt-katt, oj oj oj”. Det var för henne upprörande att kattungarna lekte med skon. Jag kramade och klappade henne, pussade godnatt och hon vinkade då jag gick en trappa ned.
Väl nere i mitt välbekanta kök satte jag mig ned framför datorn och tittade på dox dokumentären ”Dom andra”. Nu sitter jag stum och ledsen men ändå så tacksam över att Margreth Olin har gett dessa pojkar ett ansikte – ett värde. Jag har tidigare skrivit om min förtvivlan kring hur vi bemöter dessa ensamkommande barn – och det gör mig så ont att vi bemöter dessa trasiga människor med så lite respekt och med så lite kärlek. Jag vill tacka Margreth Olin om och om igen för denna känslosamma dokumentär och jag rekommenderar den starkt till er alla att se.
Dessa pojkar – har en gång varit lika små som Bubblan. Ett barn som har blivit skadat av den värld de lever i, ett barn som nu letar efter trygghet och frihet. Och kanske mest av allt kärlek av oss medmänniskor.
Återigen ställs jag mot väggen – mitt liv ÄR bra. Jag har allt det som är viktigt: barnen, ett hem, jobb, en fin man, mat på bordet och jag ingår i ett sammanhang, min familj!
Jag vill avsluta detta inlägg med att citera Margreth Olins egna slutord ur dokumentären:
”Jag har alltid tänkt att det bästa i människan är strävandet efter frihet.
Vi demonstrerade för vår frihet.
Vi besegrade vår fruktan.
Men kände vi också att vår frihet är beroende av andras frihet?
Hur säkrar man frihet, om inte genom att försvara varje människas värde?
När vi behandlar andras ungdomar som vi aldrig skulle behandla våra egna – kan man fråga sig om friheten kan begränsas till att bara gälla vissa.
Hur går det då med friheten?”