Dom andra

Jag har precis gjort varmamackor åt tonåringen. Han sitter där inne nu, i sitt rum. Musiken hörs hit ut i köket, jag hör hur han slår på tangentbordet då han knappar in sina budskap åt vännerna. Känner ett visst lugn då han är hemma, inte ute med någon kompis och drar på stan eller som han oftast gör – sover över hos sin tjej. Det är ett faktum att det alltid känns bäst att ha honom här, hos oss.

För ett par timmar sedan låg jag uppe i vår stora varma säng med Bubblan som lutade sig mot min mage då vi läste godnattsaga. Om och om igen ville hon se på bilden där tre små kattungar lekte med en sko. Hon sa ”nej nej” och pekade på kattungarna, ”sko, sko – nej nej – katt-katt, oj oj oj”. Det var för henne upprörande att kattungarna lekte med skon. Jag kramade och klappade henne, pussade godnatt och hon vinkade då jag gick en trappa ned.

Väl nere i mitt välbekanta kök satte jag mig ned framför datorn och tittade på dox dokumentären ”Dom andra”. Nu sitter jag stum och ledsen men ändå så tacksam över att Margreth Olin har gett dessa pojkar ett ansikte – ett värde. Jag har tidigare skrivit om min förtvivlan kring hur vi bemöter dessa ensamkommande barn – och det gör mig så ont att vi bemöter dessa trasiga människor med så lite respekt och med så lite kärlek. Jag vill tacka Margreth Olin om och om igen för denna känslosamma dokumentär och jag rekommenderar den starkt till er alla att se.

Dessa pojkar – har en gång varit lika små som Bubblan. Ett barn som har blivit skadat av den värld de lever i, ett barn som nu letar efter trygghet och frihet. Och kanske mest av allt kärlek av oss medmänniskor.

Återigen ställs jag mot väggen – mitt liv ÄR bra. Jag har allt det som är viktigt: barnen, ett hem, jobb, en fin man, mat på bordet och jag ingår i ett sammanhang, min familj!

Jag vill avsluta detta inlägg med att citera Margreth Olins egna slutord ur dokumentären:

”Jag har alltid tänkt att det bästa i människan är strävandet efter frihet.
Vi demonstrerade för vår frihet.
Vi besegrade vår fruktan.
Men kände vi också att vår frihet är beroende av andras frihet?
Hur säkrar man frihet, om inte genom att försvara varje människas värde?
När vi behandlar andras ungdomar som vi aldrig skulle behandla våra egna – kan man fråga sig om friheten kan begränsas till att bara gälla vissa.
Hur går det då med friheten?”

Annonser

Veckans dokumentär

Idag har jag hunnit med att titta på K.specials dokumentär om Bill Cunningham. New York är hans hem och det är där han tar sina fantastiska foton på staden gatumode. På cykel har han under årtionden rört sig på stadens gator och väntat in de perfekta bilderna. Han lever sedan tidernas begynnelse i ett litet rum som är fyllt med arkivskåp från golv till tak där han arkiverar negativen från alla foton han har tagit under sitt liv. En man som lever för sin konst och som aldrig har tagit betalt för det då han inte vill bli ägd av någon, han lever för sin konst och vill inte att någon annan bestämmer hur han sk uttrycka sig i sina bilder.

Jag som alltid har älskat fotografering kan varmt rekommendera denna varma dokumentär om en man och hans livsverk. Just nu visas den på svt play.

Film – Irena Sendler

Det var länge sedan jag kom med något filmtips, så håll er i hatten, här kommer just ett filmförslag.

Jag har alltid fascinerats av andra världskrigets grymma historia och ser fortfarande mycket film som just tar upp det ämnet. När jag var yngre såg jag i princip allt som berörde ämnet, idag tycker jag det är extra intressant med de filmerna som är vinklade från lite mer dolda infallsvinklar, att de belyser någon händelse/person som man kanske inte har hört talas om tidigare. Denna film är just en sådan, för mig var detta något jag i alla fall inte visste sedan tidigare.

Irena Sendler var en katolsk socialarbetare som jobbade i Warszawaghettot under det tidiga 1940-talet. Hon räddade 2500 judiska barn med hjälp av det underjordiska nätverk hon var aktiv inom. Hon ordnade även med placering åt alla dessa barn i polska hem, kloster eller barnhem. Det hon dessutom gjorde var att hon förde ett sorts arkiv över alla dessa barn, hon skrev ned deras riktiga namn, vilka deras föräldrar var och vart de placerats. Detta för att överlevande släktingar skulle kunna finna dem igen efter kriget. 90% av alla judiska barn i Europa som var under 14 år 1939 dog i förintelsen…overkligt men sant.

Bortsett från att det är intressant och inspirerande att få kunskap om en så anmärkningsvärd kvinna som Irena Sendler var det också mycket givande att se en film om andra världskriget som visar på att det fanns hjältar under denna tid överallt, i alla länder, män som kvinnor, gamla som unga.

Film – Exit through the gift shop

Igår såg vi på dokumentärfilmen Exit through the gift shop.

Jag gillar verkligen dokumentärfilmer, kan nog inte se mig mätt på dem. Det är så oerhört intressant att sätta sig in i ämnen som jag egentligen inte vet något om alls. Gatukonst har alltid fascinerat mig, men jag vet inte så mycket om det. Denna film tar oss bakom kulisserna och vi får följa med många av dessa konstnärer som smyger sig ut om natten och placerar ut sin verk.

Det är extra fokus på den mystiske och så store Banksy som filmaren faktiskt lyckas komma i kontakt med. Hans konstverk är enligt mig fenomenala. enormt vackra och med ett viktigt budskap.

Jag under förmiddagen googlat på Banksy och har tittat på hur många konstverk som helst. Jag kan helt enkelt inte låta bli att visa några av de jag hittade, tänk att vi har nätet och har tillgång till allt detta?!

Gårdagens film – Machine gun preacher

Hemma hos oss tittar vi nästa aldrig på tv, men en heldel film blir det. Har man sett mycket film blir man lite kräsen tillslut, man nöjer sig inte med vad som hellst. Men gårdagens film var gripande och berörde det innersta hjärterummet mycket. Vi såg den sanna historien om Sam Childers kamp för de kidnappade barnen i Sudans krigszoner. Han är en hårdnackad mc-snubbe ifrån Pennsylvania som är allt annat än trevlig, varken mot sig själv eller andra. Efter att ha begått ett fruktansvärt brott, påverkad av droger och alkohol ber han sin fru om hjälp. Hon har under hans fängelsetid funnit gud och ber honom följa med till kyrkan för att bli frälst. Han tar steget och finner gud på sitt sätt. Det är genom kyrkan han kommer i kontakt med vad som försiggår i Sudan, han tar beslutet att resa dit och hjälpa dem att bygga nya bostadshus. Väl där lär han känna frihetssoldaten Deng som visar honom det verkliga Sudan och berättar även för honom om alla barn som kidnappas av Kony. Det ena leder till det andra och tillslut driver han ett barnhem i Sudan och reser runt i landet för att befria de kidnappade barnen.

 

Jag är inte mycket för den biten som handlar om att finna gud, men vilken insatts han gör för barnen. Att få se en film som påminner än om hur jävla bra vi har det här i Sverige är skönt på något vis, men samtidigt känner jag mig hjälplös. Jag har alltid tyckt att vi alla ska dra vårt strå i stacken – för ett bättre liv för alla på jorden. Men idag är det så svårt att hjälpa, de vill bara ha pengar och det ska gudarna veta är det sista jag har. Men jag kommer aldrig att sluta klura på ett bra sätt för mig att hjälpa, bara det inte tar allt för lång tid… Jag kan varmt rekommendera denna film om är full av känslor och smärtsam sanning.

Film – Den slutgiltiga lösningen

Den 20 januari 1942. Nazisternas planer att förinta alla judar når en ny fas. Operations namn: DEN SLUTGILTIGA LÖSNINGEN. Uppdraget att möjliggöra planerna går till SS-officeren och kemisten Kurt Gerstein, som tar fram giftgasen ZYKLON B i tron att den ska användas mot smittspridande råttor. När han under stigande skräck inser det egentliga syftet byter han sida och inleder en allt desperatare kamp mot klockan för att förhindra folkmordet. Hans hopp står till den svenska ambassaden och Vatikanen. Hans insats är sitt eget och sin familjs liv…

Jag har alltid varit intresserad av filmer som handlar om andra världskriget, de är inte så uppmuntrande, men ack så viktiga. Denna film var gripande och mycket svår att ”komma ifrån”. Den är en av de mest obehagliga filmer jag sett om andra världskriget, den kryper in under huden och eftertanken sitter kvar länge…

Den slutgiltiga lösningen

 

Filmpremiär Hoppets Hamn

I onsdags var jag inne i Malmö på en dokumentärpremiär, Hoppets Hamn. Min svärmor Ewa är en utav huvudrollsinnehavarna, hon berättar om sitt och sin mammas liv. Ewa är född i ett koncentrationsläger Tyskland under andra världskriget, hon kom till Sverige med de vita bussarna då hon var tre veckor gammal. Vi får även ta de av Irene, Joe och Stigs levnadsöden. Filmen är fantastiskt bra och vinklar andra världskrigets fasor på ett nytt sätt. Vi får berättat för oss hur deras liv blev, hur de lever idag och hur de har påverkats av sin levnadshistoria. Att det var 30 000 krigsflyktingar som kom till Malmö hade jag själv ingen aning om. Hoppets Hamn kommer att visas på biograferna i hela Sverige, med start i Malmö den 9 september och sedan Lund den 10 september. Jag kan varmt rekommendera den och ta med era barn eller småsyskon som är i tonåren, den här biten av vår historia får aldrig glömmas bort och det är vårt ansvar att föra vår kunskap vidare till den yngre generationen.