Hösträdet

Tänk att en sådan enkel sak som att rita ett stort träd på ett papper kan engagera ett barn i att samla löv ute i naturen. Så som Eva har plockat löv nu i höst, jag tror att 90% av alla löven har hamnat lite överallt här hemma och att de inte har blivit fast limmade på vårt träd. Men det är ju det som har varit tanken med träded att vi just har gått utomhus och tittat på alla vackra träden och alla löven. Eva har inte bara plockat blad från träd, hon har plockat allt! Det har varit olika grässtrån, ormbunkar, blad från buskar och i från träd. Varje gång hon hittat något som hon tycker är vackert utropar hon ”titta mamma, vad vackert, det ska vi ta hem till höstträdet”.

Både hon och jag är nöjda med vårt träd och jag är säker på att det kommer bli ett nästa år också.fullsizerender

Annonser

Pumpa – Bästa dagen!

Min Eva ska på fredag åka ner till sin pappa i Skåne och stanna där en hel vecka medan jag åker hem för att jobba och vara med katterna. Eva har pratat länge om förra årets pumpa vi gjorde, ni vet, då man skär ut ögon, näsa och mun. Hon har frågat hela hösten om det inte snart är dags för oss att göra en och självklart ska vi göra det!

Igår köpte vi en stor pumpa för en billig peng och Eva var överlycklig, det skulle bli hennes bästa dag någonsin sa hon. Och vi släpade hem pumpan och fy så slemmigt det är att gröpa ur den, men roligt. Eva ritade upp ögon, näsa mun och jag skar ut allt medan hon gjorde håll för den varma luften som vill komma ut då man tänder ljusen.

När vi väl var klara gick Eva runt och släckte precis varje lampa i hela lägenheten och viskade ”Åh, nu är det halloween”. Sedan ville hon att vi bar in pumpan i badrummet så att vi kunde släcka lampan och stänga dörren, så att det blev riktigt mörkt.

Idag döpte hon pumpan till Lampis och den har stått i hennes rum nu ikväll med tända värmeljus. Att sjunga godnatt sången Kalle Theodor blev extra stämningsfullt nu ikväll, bästa kvällen, enligt Eva!fullsizerenderfullsizerenderfullsizerenderfullsizerender

Dagar av funderingar och nya satsningar

Oj, ibland går verkligen 10 dagar så snabbt, det kändes som om det var igår jag skrev här sist, men det är det ju inte. Det har varit fullt upp här hemma hos oss. Min pappa var på besök förra helgen och Eva var i sjunde himlen. Pappa är bonde och bor uppe i Norrland så det blir inte allt för ofta vi hinner träffas. Han hade bilen full md mat med sig, vilken skatt. Så nu har vi grönsaker, bär och kött i mängder, verkligen dyrbart och uppskattat. Det har varit mycket på jobbet också, nya projekt som jag måste greppa och förstå. Sedan är det ju det här med ens funderingar och tankar kring både stort och smått.

Ekonomin har funderats på, både fram och tillbaka och upp och ned. Men det känns bra att jag för en gångs skull tänker på det som ett projekt som ska lösas. Jag har en tro på framtiden gällande ekonomin, men det kommer inte gå fort.

Sedan är det ju det här med en själv. Vad har jag för egna mål med mitt liv bortsett från att vara en bra mamma, jobba på bra och ha en bra fritid. Frågor som om jag vill leva själv eller om jag faktiskt vill finna en partner har funnits i mina tankar de senaste dagarna. Och hur gör man om jag vill träffa någon? Det var trotts allt 10 år sedan jag gick på en date och nu lever jag dessutom ett liv som hetidsmamma. Ja, så dessa tankar har fyllt mig dessa höstdagar, men nu är jag åter på banan med tankar jag vill dela med er och nya stickprojekt i händerna. Med andra ord, livet leker!fullsizerender

Gemensamma nöjen

Idag åt Eva och jag rester vilket är drömmen för den ensamstående. Då behöver jag bara värma upp maten, inte stå vid spisen och lagga mat från grunden, vilket i sin tur leder till att jag får mer tid till Eva. Det är en så härlig känsla att kunna fråga henne vad hon vill göra då vi kommer hem, helt på hennes villkor. Hon valde att bygga tågbana, hon har alltid gillat att bygga och rada upp saker, så detta är en favorit lek. Det visade sig vara extra roligt för våra katter också eftersom vi har ett batteridrivet lok till tågbanan blev det en rolig lek för dem att följa. Pella tyckte det var mest intressant, hon tassade efter tåget hela tiden och lade sig på rälsen som ett stort kattberg.

Vi lekte i lite mer än en timme och Eva gick och lade sig mycket tillfreds med eftermiddagen. Nu har jag tågbanebygge i hela vardagsrummet som jag snubblar runt på, men det var det värt! fullsizerenderfullsizerenderfullsizerenderfullsizerenderfullsizerenderfullsizerender

Inför vintern och jul

Helt plötsligt så blev det höst. För några dagar sedan gick jag och Eva till förskolan och jobbet och konstaterade att det varit frost under natten. Dagen efter det var det som om alla löven bestämde sig, alla på en och samma gång att falla från träden. Det är blåsigt och lite småkallt ute och det är nu mörkt när Eva och jag släcker lampan vid sju på kvällen.

Jag gillar alla årstider och framförallt kan man inte göra något åt dem, de kommer och går, år ut och år in. Men jag känner redan nu att snart är det vinter och snart är det jul. För mig som inte har den starkaste ekonomin gäller det att planera. Jag har slutat att ge de vuxna julklappar för flera år sedan, men jag ger gärna barnen. Jag vill gärna ge julklappar till mina syskonbarn, till Eva och hennes syskon. Om det går ger jag gärna ett par vänners barn julklappar också…

Förra året bestämde jag mig för att ge alla böcker. Då blev det delvis lättare att komma till skott och handla in dem. Men det innebär också att jag kan leta efter secondhand böcker. Man kan hitta så gott som nya böcker till ett så mycket bättre pris om man letar efter just secondhanda.

Det är många som avråder mig från att köpa julklappar till barnen eftersom jag inte har speciellt mycket pengar. Men jag vill ju så gärna kunna ge och jag tycker det är fint att just ge böcker, att ge bort ett äventyr. Förra året kände jag mig så stolt då jag faktiskt lyckades få till julklappar till alla barnen i familjen plus mina vänners barn. I år vet jag inte hur det ska gå eftersom Kronofogden gjort en ny löneutmätning och det kommer vara ännu tommare i plånboken detta året än vad det var förra året. Men jag ger inte upp i första taget. Jag ser framemot att sitta mörka vinterkvällar och slå in julklappar till barnen.

Jag har dessutom tänkt att göra egna julklappar till Eva. Jag vet inte riktigt ännu vad det kommer att bli för något, men jag tror att det ska bli saker med temat Drakar. Jag har fram till höstlovet på mig att komma på vad det ska bli för då är Eva hos sin pappa i Skåne. Då har jag både tiden och en möjlighet att skapa fritt hemma eftersom Eva inte är där.

Är det fler som gör som jag, att redan nu planera inför den kommande julen?img_0991

Mat för dagen och om att bunkra

Jag tror att det var Astrid Lindgren som en gång berättade att allt sedan andra världskriget har hon haft svårt att inte bunkra mat. Hon har alltid haft svårt att gå förbi extrapriser gällande torrvaror och konserver utan att köpa några extra. Rädslan över att en dag stå utan mat var ett resultat av många hårda år utan mat för dagen.

Dessa ord har jag alltid kommit ihåg och jag minns att jag inte riktigt förstod varför hon inte bara kunde släppa det där med att bunkra mat så pass lång tid efter krigets slut. Men nu så har jag full förståelse över hennes rädsla av att en dag stå med ett tomt skafferi. Inte för att jag har levat utan mat i den utsträckning som de gjorde i efterkrigstidens Sverige. Men jag vet vad det innebär att räkna köttbullarna och ge fler till Eva än till mig. Jag vet hur det känns att äta sin egen smörgås utan pålägg så att man kan spara det till barnen istället. Jag vet hur det känns att blanda ut det sista i förpackningen av de passerade tomaterna för att man inte vill låta något gå en förlorat. Jag vet hur det känns då man sätter regler på hur mycket man får ta av matvarorna i kylen så att inte barnen ska ta för mycket, det måste ju räcka minst veckan ut, annars står kylen tom.

Jag har aldrig svultit, jag har alltid haft mat på bordet, men det har varit perioder då det har varit riktigt tufft. Men sedan jag blev ensam ansvarig över mina utgifter har jag fått en helt annan koll. Jag storhandlar en gång i månaden och så handlar jag färskvaror ca en gång i veckan för att ha koll på utgifterna. Att jag prioriterar Eva är en självklarhet och visst kan det vara så att jag hellre ger henne köttbullarna och att jag själv tar fler potatisar istället för att dra ned på utgifterna.

Jag lever under ständig skräck att jag ska ta ett par steg tillbaka och att mitt skafferi åter ska gapa tomt. Det resulterar tyvärr inte enbart i bättre planering utan även i ett nästan lite sjukligt beteende i att bunkra mat. Har jag inte minst fem stycken förpackningar av krossade tomater, minst ett oöppnat kaffepaket, minst ett paket fruset Bregott i frysen och en hel del mer känner jag hur paniken kommer krypande. Mitt skafferi ska stå fullt för det är min säkerhet då de dåliga dagarna kommer, de riktigt dåliga dagarna. Kan jag hålla hyllorna fulla med mat så klarar vi av en lite längre period av sämre ekonomi utan att behöva stå utan mat. Den dagen jag kan släppa min kontroll över mängden i skafferiet och frysen, den dagen är min lyckodag!img_2451

Att skapa

Min Eva använder sig själv som målartavla mer än ofta och jag hindrar henne sällan. Hon hade en period då hon stämplade sig med en liten rödstämpel runt ögonen, eller på ögonen och då sa jag nej för det såg ut som om hon fått en blåtira. Men annars så får hon fritt fram. I somras hade hon en period av att måla sitt egna skelett på kroppen i full skalla. Hon gick så långt att hon också ritade matstrupen där köttbullar åkte ner och ”kisskanalen”. Självklart fick hon också ett hjärta.

Hon vandrade runt som ett levande konstverk och jag hjälpte henne fylla i linjerna då de blev för svaga. Det är fint att hon inte har begränsningar i sitt egna skapande. Hon gillar att pröva sig fram vilket i sin tur kan leda till nya upptäckter och enastående konstverk. Hon brukar också måla med vattenfärg i badet. Hon målar badkaret i regnbågens färger som sedan rinner ned i vattnet. Hon målar på sig själv och på väggarna. Det är en fröjd att se henne då hon tystnar och ”försvinner” in i målandet.

Jag önskar att vi hade mer tid för detta hon och jag. Att måla, rita, klistra, klippa, bygga, att skapa. Men allt har sin tid, är det inte så?img_1684

Barnen, älskade barnen

Jag står lutat över badkarskanten, masserar in schampo i min dotters hår. Ryggen värker en aning och jag ber henne luta huvudet bakåt. Jag är noga med att hela håret blir schamponerat, sköljer sedan med ljummet vatten. Jag ser det schamponerade vattnet rinna ner och ut genom avloppet. Jag stryker min dotter över kinden, den varma, lena kinden och fylls av en sådan kärlek till detta barn som är mitt. Håret ligger långt och blött över hennes axlar och jag säger att nu är hon klar.

I nästa andetag ser jag ett helt annat barn framför mig, ett barn som inte är mitt. Ett barn med svart hår som går ned till axlarna. Jag ser henne bakifrån, håret är rufsigt och täckt av damm. Kläderna är smutsiga, trasiga och hon har inga skor på sina små fötter. Jag blundar, vill inte se. Men det är omöjligt att förhindra, det är omöjligt att inte släppa in barnet från krigets Syrien i det som är mitt. Jag vill ta henne till mig, jag vill klappa hennes kind, jag vill finna hennes mamma, jag vill ta henne där ifrån. Jag vill ge henne samma möjligheter till ett liv som jag ger min dotter.

Nu när jag har släppt in henne, nog bara för en sekund, är dörren öppnad och alla barnen kliver över tröskeln, in i det som är mitt inre. Det är som om en gammal svartvit film utan ljud spelas upp för mig. Bild efter bild på alla dessa barn som under årens lopp visat på tv-nyheterna och i nyhetstidningarna finns nu där. Jag ser gråtande barn, barn utan ett uttryck, barn som är täckta av blod, barn som skriker, barn som skrattar trotts allt det svåra och så barnen som inte inte gör något alls utan ligger bara helt stilla. Barnen, alla barnen!

Jag vill skrika, gråta eller bara blunda hårt!

Men jag lyfter upp min dotter, ställer henne på golvet. Jag torkar hennes hår, hennes kropp och sveper in henne i torr, ren handduk. Jag ger henne varm soppa och ostsmörgås. Klär på henne en ren och hel pyjamas. Vi går och lägger oss, hon och jag, i vår varma sköna säng. Hon lägger sig på min arm och jag läser en saga om dinosaurier. Vi släcker lampan och jag sjunger för henne. Hon somnar och jag är vaken.

Flickan i mitt inre är Eva, men på en annan plats, i ett annat sammanhang. För är det inte så att barnen är våra, allas vårt ansvar. Eller är det inte så det borde vara? Hur kan man inte släppa in dem i vårt inre. Hur kan man inte gråta sig sömnlös över dessa barn vars liv slits i stycken av konflikter de inte ansvarar över eller ens förstår? Hur kan man inte vilja hjälpa eller hur kan man hjälpa? Är inte barnen det viktigaste vi har oavsett vart de befinner sig i världen?

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte släppa tanken att det kunde vara jag, det kunde ha varit mitt barn. Jag har bara haft tur, Eva har bara haft tur att vi lever och bor här, långt i från krigets söndrande kraft och illvilja.

Tillslut sitter jag här i ett desperat försök att ge flickan med de trasiga kläderna, det dammiga håret, hon utan mamma en röst, ett hopp om livet. Hon må vara mitt fantasi barn som inte existerar i det verkliga livet, hon är en mardröm som lever i mig. Men faktum kvarstår att det finns tusentals av henne som inte lever i min fantasi. De lever i kriget, vår värsta mardröm!flicka1

Chopin – Spring Waltz

Bild tagen från  Rädda Barnens hemsida

Målningar från förskolan

Idag gick jag och Eva igenom en stor rulle med målningar hon fått med sig hem från förskolan. Det är ett urval av det gångna året som pedagogerna har valt att spara. Det var härligt att dra ut målning efter målning ur rullen. Vilka färger!

Eva går på en waldorfförskola och inom waldorf använder man sig av en målarteknik som heter vått i vått. Det innebär att man fuktar ett papper med en blöt svamp och sedan målar man på det medan pappret är vått. Det leder till att all färg sprider sig väldigt lätt över pappret. Jag mins från mina skolår att det både var roligt och svårt att måla på det viset. För jag gillade att kunna kontrollera det jag målade, jag ville kunna göra en tydlig linje och färglägga, vilket är svårt då allt flyter ut. Men jag tycker det är perfekt att börja sin målarkarriär på detta sättet. Jag tror mycket på vikten i att kunna uppskatt glädjen i färgerna, att kunna fylla ett helt papper med en stark röd färg, vilken härlig känsla. Eller varför inte måla med två färger och se hur de flyter ihop med varandra.

Men det roligaste var nog att sitta i köket och titta på alla bilderna med Eva. Hon har visat och berättat vad allt föreställer. Att det faktiskt kanske var från början så att hon enbart målade med blått för att det var roligt att måla med blått och inte att det var meningen att färgens rinningar skulle bli en massa människor som går på rad spelar ingen roll. Det är bara fint att sitta bredvid henne och lyssna till hennes förklaringar samtidigt som vi beskådar och berömmer alla konstverk.fullsizerender

En längtan till skogen

Igår läste jag Tomtebobarnen för Eva som godnatt saga. Jag älskar sagor i alla des former, men just denna är speciell, den är så mycket barndom för mig med många andra. Men det är inte bara en saga, det är en resa ut i vår skog. En skog jag allt för sällan besöker, en skog som kan kalla på mig utan ord, mer som en viskning, en skog jag saknar.

Skogen är magisk, det är där det okända finns. Det är där trollen bor bakom stora stenar, där småfolket bygger bo i mossa och trädtopp. Det är där djuren lever och föder sina ungar. Det är där i gläntan älvorna dansar en tidig höstmorgon. Det är där våra väsen finns, men inte syns. Det är där älgen sakta, steg för steg tar sig från träd till träd för att gnaga av barken en kall vintermorgon. Det är där skogsrået stilla väntar bakom en tallstam för att betrakta människans stig genom skogen. Det är där vi kan fylla våra skafferier med bär och svamp om hösten Det är där vi kan andas för att finna ro och glädje.

Skogen är så mycket!

Den norrländska skogen är min barndomens skog. Det var där jag följde med min pappa i kallaste vintern för att hitta de bästa träden att fälla till virke. Det var där jag satt och gungade på den fallna tallens stam, längst ut, med röd näsa och snöfyllda vantar. Det var där jag och min bror byggde kojor om sommaren och där jag skräckslagen red barbacka på gårdens hästar. Det var vid skogens stilla innersjö som pappa gjorde egna metspön åt mig och min bror en varm sommardag. Det var i den skogen jag har brände solbruna sommarben på brännässlor nästan lika höga som mig själv.

Det var där jag lärde mig älska skogen!img_2019img_2018