Desperat rop på självständighet

Eva sover nu och kvar är jag, vaken med mina egna tankar. Det surrar, susar och plötsligt rasslar det till, kanske kom jag på det nu, den ultimata idén!

Jag är desperat, vill så gärna bli självständig, stå på egna ben och inte känna skuldernas tyngd. För det är så det är att leva med skulder och betalningsanmärkningar, det är en stor del av din självständighet som försvinner i och med den första betalningsanmärkningen. Jag har inte rätten att bestämma över mitt eget liv och det är enormt frustrerande.

Att inte ge upp, att kämpa och se framåt istället för bakåt, det är jag mästare på. Så snart Eva somnat för kvällen drar mitt huvud igång och tankarna flödar fritt i försöket att komma på hur jag på bästa sätt tar mig ur detta. Jag vägrar tro att det inte finns mer jag kan göra. Jag har funderat på att jag kanske kan sticka saker och sälja, inte kan man sätta ett så högt pris på det stickade, men många bäckar små, som man brukar säga. Jag har stickat vantar, testat att sticka och tova tofflor och nu stickar jag på en Pixielue i hopp om att jag kan sitta och massproducera här hemma om kvällarna. Men efter första kvällen med det eventuella stickprojektet ger jag upp, det tar för lång tid, garnet kostar för mycket och finns det någon som överhuvudtaget kommer köpa det jag stickat?

Nu har jag tagit beslutet att bli skuldfri, lägga upp en plan och jobba mot det målet. Det innebär att jag inte längre kan värja mig, jag har öppnat Pandoras ask, nu finns skulderna hos mig ständigt. Det är det sista jag tänker på innan jag lägger mig och det är det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen. Vill understryka att det inte enbart är en negativ känsla, många gånger känner jag en sådan styrka i mitt beslut att jag ska klara detta att jag nästintill får yrsel och tappar andan. Jag har ett jävlar anamma när det väl gäller. Men samtidigt är jag livrädd över att det inte kommer gå och jag känner hur orosfjärilen i mitt inre har vuxit och fladdrar allt oroligare.

Då är jag glad över min stickning, vet ni att det faktiskt är vetenskapligt bevisat att de som stickar är mindre stressade och finner lättare ett lugn. Så jag stänger nu ner datorn för kvällen och stickar vidare på min lilla Pixilue och drömmer mig bort till en värd av oändliga mängder av vackert garn och sköna fåtöljer ägnade enbart åt stickning.fullsizerender

Det ekonomiska kaoset

Att prata om skulder, Kronofogden och betalningsanmärkningar med vänner, familj och bekanta är inte alltid så lätt. Men enligt mig nödvändigt. Jag vägrar att skämmas mer än nödvändigt över min situation. Mitt liv blev inte som jag tänkte mig och jag hämnade i denna ekonomiska knipa. Jag har de senaste 4 åren betalat till Kronofogden de månader jag tjänat tillräckligt mycket för att de ska kunna dra något från lönen. Och nu har jag funnit styrkan till att ta tag i skulderna på riktigt, reda ut allt, föröka förstå och betala så mycket som möjligt.

Det kan för den som aldrig hamnat i denna situation verka som en lätt sak, det är väll bara att börja betala så mycket man kan! Men riktigt så enkelt är det tyvärr inte. Jag har inte enbart skulder som ligger hos Kronofogden, jag har även skulder på alla våra olika inkassoföretag. Det är inte alla fordringsägare som begär att det ska skickas till Kronofogden direkt, jag har skulder som är över 6 år gamla som fortfarande ligger på det aktuella inkassoföretaget. Det knepiga med det är att då byggs mina skulder på hela tiden eftersom alla olika inkassoföretag, samt Kronofogden och fordringsägarna lägger på olika räntor, förseningsavgifter mm på mina aktuella skulder. Kan jag däremot lägga upp en betalningsplan på mina ärenden hos de olika inkassoföretagen stoppas räntan, vilket är kanon. Men i verkligheten är det en svår sak eftersom Kronofogden drar från min lön och jag enbart har existensminimum att klara mig på då de dragit sitt, då är det svårt att starta upp avbetalningsplaner på de övriga skulderna som ligger hos inkassoföretagen.

Allt sedan jag flyttat tillbaka till mitt barndomens Järna har jag betalat alla mina räkningar i tid, bortsett från mina fakturor från CSN som jag ständigt har varit i otakt med. Att ha att göra med CSN är inte helt lätt, tror att jag i framtiden ägnar ett helt eget inlägg om dessa. I januari 2017 ska jag börja beta av mina skulder hos CSN också. Det jag vill komma fram till är att det är inte bara svårt rent praktiskt med att komma på fötter igen efter en längre period av ekonomisk ohälsa, det är även svårt psykiskt. Jag är så oerhört rädd över att misslyckas. Tänk om jag faktiskt inte kan beta någon räkning, tänk om jag inte kommer kunna betala barnförsäkringen jag tecknade förra året år Eva? Det ligger en oerhört stor rädsla i att misslyckas, framförallt jämt emot mig själv. Det gör det också svårare att starta upp en avbetalning på en skuld, framförallt då jag lever på existensminimum. Tänk om det går åt pipan!!!

Men i somras startade jag upp en avbetalningsplan på en liten skuld hos Intrum Justitia. Det rör sig om hela 1 080:- och det fina i denna kråksong är att det är det enda ärende jag har hos Intrum, så blir jag av med den så är jag fri från ett av inkassoföretagen. Men kom i håg, det ska aldrig vara lätt att bli skuld fri!

De olika inkassoföretagen skickar ut olika erbjudanden på avbetalningsplaner mm kontinuerligt under året. Jag har aldrig kunnat/vågat nappa på något av dessa, men i somras slog jag till. I brevet stot det att jag skulle sätta in 250:- och på så sätt starta upp avbetalningsplanen, de skulle höra av sig så snart pengarna var inne och jag skulle få en avbetalningsplan skickat till mig. Jag betalade in, men hörde aldrig av dem. Jag ringde dem och fick svaret att de inte alls kunde se min inbetalning… Tillslut, efter några dagars ringande hittade de min betalning och jag fick höra att jag ska betala in 250:- i tre månader, den första insättningen i slutet av oktober. Jag har nu fått hem min avbetalningsplan där det står att jag ska göra fler insättningar och på ett större totalbelopp. Så i skrivande stund sitter jag i telefonkö för att reda ut det…igen!

Så som sagt, det är inte riktigt så enkelt som kan kan tro att ta tag i sina skulder. Men det gäller att aldrig ge upp, det gäller att kunna se sig själv som skuldfri och kämpa för just det!fullsizerender

Mitt liv med skulder

Det var länge sedan jag skrev om min ekonomiska situation och det av den enkla anledningen att den inte är så rolig att skriva om. Jag bestämde mig tidigt att vara öppen med att jag har skulder hos de flesta inkassoföretag och Kronofogden. Jag vet inte exakt hur stora skulder jag har, men i det stora hela har jag koll.

Det är en stor skam att ha skulder hos Kronofogden. Vid ordet betalningsanmärkningar ryggar de flesta tillbaka och har svårt att möta min blick och vet inte vad de ska säga. Mitt värde som människa faller flera grader och det är inte alltid helt lätt att vara öppen om min verklighet. Men det är ju inte så, att jag är mindre värd en någon annan för att jag har skulder på fel ställe. Jag har lärt mig leva med detta och försöker tänka att de människor i min närhet som tänker så om mig är inte mycket att hänga i granen. Jag har vänner och familj som vet vem jag är och vet vad jag går för, det är det viktiga.

Det är inte lika lätt att handskas med vårt samhälles regler och syn på oss som inte klarade oss från att hämna fel ekonomiskt. Det är mycket jag inte får och kan göra. Jag får inte köpa något på faktura. Jag får inte hyra bil eller bilsläp, inte ens om jag betalar kontant. Jag får inte hyra en lägenhet utan någon som går i god för mig. Jag får inte teckna el-avtal eller internett- och telefonabonnemang. Jag hoppade högt då jag faktiskt fick teckna en försäkring – hurra!

Allt detta är en omöjlighet för mig och det fast än jag har ett fast jobb sedan sex år tillbaka. Kronofogden har stenkoll på mig och drar det dom ska varje månad. Jag vet exakt vad jag har för utgifter per månad. Jag får inte köpa något på kredit eller ta lån. På så sätt är jag en väldig stabil person rent ekonomiskt, jag har få möjligheter att spåra ur!

Så visst, ibland brister det även för mig. Det har hänt mer än en gång att jag har fått gå ut från jobbet efter ett jobbigt telefonsamtal från någon som nekar mig till att teckna ett elavtal eller då något inkassoföretag ringer mig och ger mig REA på min skuld för att gråta en skvätt. Det är tufft att vara en hårt arbetande människa som har färre frånvarodagar på jobbet än de flesta, som genom hela livet alltid har betalat sina räkningar i tid och gjort rätt för sig till den dagen då det brast. Det är svårt att ta, att en relativt kort period i mitt liv där det inte längre gick att vara den starka ska påverka mig under en så lång period efteråt. Att mitt värde har sjunkit och att jag inte längre är betrodd.

Men det går inte en dag utan jag tänker på hur jag ska ta mig ur denna situation. Varje dag tar jag steg i rätt riktning för att komma på banan igen. Allt känns nytt och läskigt. Är livrädd för att inte klara av det, är rädd för att missa en betalning eller att räkningarna ska bli för många eller för höga. Funderar många vakna timmar på hur jag kan skaffa mig en sidoinkomst för att känna lite extra för att kunna komma ikapp på mitt CSN lån som jag inte har kunnat betala på flera år. Det är en svår situation jag sitter i men jag vägrar ge upp och jag hoppas och tror att människor jag möter ser den förmågan hos mig. Att jag är en kämpe som gör rätt för mig trotts mitt tidigare fall.

Peng

Erbjudandet som fick det att brista!

När började inkassoföretagen anställa säljare och när började de ge oss REA på våra skulder?

Jag fick ett brev för ett par dagar sedan från ett av alla inkassoföretag där de erbjöd mig REA på en av mina skulder. Om jag betalad ca 4 000:- så skulle de stryka de kvarstående 8 000:- som återstod av just den skulden. Kanon, tänkte jag, synd bara att man inte har de pengarna. Jag rev lappen i bitar och kastade i papperskorgen.

Idag blir jag uppringd på arbetstid av en anställd på det aktuella företaget och hon säger i släpande röst att de skickat ut ett erbjudande till mig. Jag skrattar inombords, erbjudande på en skuld av många, underbart!

Saken är den att jag jobbar som mediasäljare, jag kan tugget.

Jag förklarar för kvinnan att jag inte är intresserad av deras erbjudande eller deras REA av den enkla anledningen att jag inte har pengar. Hon lyssnar inte, maler på, tjatar. Jag tröttnar och säger kort och gott att Kronofogden drar på min lön och att jag lever på existensminimum… Hon lyssnar inte, istället säger hon att det rör sig ju inte om så mycket pengar och tänk på hur mycket de kan stryka på min skuld om jag hoppar på erbjudandet. Är hon galen? 4 000:- är mat och blöjor i en hel månad för oss och då har jag räknat in hundens mat också. Och fattar hon inte vad existensminimum betyder? Det betyder att man inte har mer än det man måste och mindre än så då man har ett skevt sätt att räkna ut existensminimum för en familj idag.

Jag drar efter andan, får inte glömma att andas…andas in och ut. Tittar ut genom fönstret från fjärde våningen, ut över Malmö hamn, tänker att det gör inget att alla hör, alla vet att jag har det som jag har det. Men det svider, det gör ont i mig att det blev så här…

Att hon inte förstår att hon klampar i klaveret, att hon inte förstår att allt över 200:- är mycket pengar för mig.

Hon suckar tungt och jag ser fiskmåsarna utanför, de flyger högt men jag sjunker. Fan ta dig tänker jag, fan att du ska få mig att må dåligt enbart för att du inte fattar något – fan ta dig att du inte lyssnar på det jag säger till dig. Men visst, hon gör bara sitt jobb, men det borde ingå i hennes jobb att bemöta människor med respekt och inte behandla andras trångmål med suckar och trugande säljsnack.

Jag får henne till slut att inse att diskussionen inte leder någon vart. Det slutar med att hon surt avslutar samtalet med att ”det vore ju bra om jag kunde låna pengar av någon för att betala de 4 000:-”, jag säger att ingen vill låna ut till någon som inte kan betala tillbaka, hon tror mig inte, det hörs. Vi lägger på…

Återigen tittar jag ut, andas, det börjar bli molnigt ute. Jag gråter, inget att göra åt. Torkar tårarna sakta, går in i badrummet, gråter lite till. Torkar tårarna med en sträv torkservett från behållaren över handfatet. Andas, samlar mig och går ut till det öppna kontorslandskapet. Packar ihop mina saker, ska hem till barnen, hunden, matlagning och jobb. Finns ingen plats för tårar, ryck upp sig bara, kämpa på och var stark!

bild (72)

Kronofogden

Då var det dags för Kronofogdens årliga utmätning av mig och min ekonomi. Det är enbart jag som haft en inkomst de två senaste åren så det har det inte blivit så mycket av det där med att betala av sina skulder, det har tidvis varit omöjligt att betala de månliga räkningarna som ständigt rasar in.

Jag har både längtat och fasat för denna stund. Jag vill inget hellre än att bli skuldfri, det är inte där problemet ligger. Men så som det ser ut idag ligger existensminimum under den normen som faktiskt är realistisk. Man får inte räkna med studielån, resor för att få hit barnen eller andra skulder med i det som kallas utgifter. Direkt i och med det blir allt orealistiskt för vad som är möjligt att klara av. Så nu börjar en period då jag ska betala mina skulder till Kronofogden som i sin tur leder till att jag inte har råd med vardagen, som i sin tur leder till nya skulder hos Kronofogden…

Jag är evigt tacksam över att min man har fått jobb, men det underlättar inte vår vardags ekonomi, vi kommer inte få mer pengar att leva av. Vi kommer kunna börja betala av våra skulder, men så mycket mer än så blir det inte. Jag är glad över att veta vad vi har att leva av, att vi får en stabilitet i ekonomin, men jag är livrädd för följderna. Nu blir det ännu svårare med högtider som Påsk, jul och födelsedagar. Påskägg till 4 barn, det blir en del man får ta från matkassan.

Jag känner redan nu hur jag stålsätter mig för att orka med allt det där det faktiskt innebär att inte ha tillräckligt. Funderar redan nu på att avboka inplanerad resa till vänner och familj i sommar, det får nog bli det billigare alternativet – att stanna hemma. Jag ägnar en och annan timme till att klura på vad Bubblan kommer ha för storlek till nästa vinter, man kan ju fynda riktigt fina overaller nu på sommaren på loppisarna. Eller veta redan nu att det blir till att vara påhittig till sommaren då vi har alla barnen, att hitta på sådant som inte kostar.

Men det som kostar mest i energi är att våga stå för att man faktiskt inget har. Att orka våga säga till dagis att det kanske kan ta en stund tills Bubblans överdragsbrallor är på plats, att vara ärlig och säga att det tar tid att hitta om man måste köpa secondhand. Det krävs så mycket av en att stå på sig, att inte skämmas över att man helt enkelt faktiskt inte har råd med att ta en lunch ute eller ta en spontan tur in till Malmö på sommaren.

Nu gäller det att bita ihop och sikta högt, att tro på att det faktiskt går att bli skuldfri och att en dag slippa att leta i byxfickorna efter glömda mynt då pengarna har tagit slut och man måste handla.

Det är så många fler som har det som vi, vi är långt ifrån ensamma i vår situation. Stå på er mina fattiga medsystrar och bröder, vi är lika värda – oavsett plånbok!

Att skriva inköpslista efter plånbokens innehåll!

Trots allt det roliga som nu händer i mitt liv kvarstår vissa grundläggande fakta. Ett av dessa faktum är att plånboken är relativt tom!

Jag har vant mig vid att inte konsumera lika mycket som många andra jag känner. Det har till och med gått så pass långt att jag kan se fördelarna med att inte kunna handla så mycket… Helt plötsligt så har jag insett att jag inte behöver 10 par jeans och 40 tröjor eller de dyraste parfymerna och det senaste i inredningsväg. Jag tycker också att det är bra att minska på sitt konsumerande för miljöns skull. Men det är tufft då jag står och jämför ören på en liter fil vi ska ha till kvällsmat. Det är faktiskt riktigt jobbigt! Jag märker hur jag håller koll på mannen då han ska göra äggmackor på kvällen och det enbart för jag inte vill att han ska ta för många, de kostar ju ändå ett par kronor styck. Eller då jag prioriterar bort oss vuxna för att barnen ska ha sitt. Eller du Lusen får mat med ett sämre märke, bara för att vi just nu inte har råd med den mat han borde ha. Att be vänner och familj om någon hundring för att klara några dagar till är också jobbigt, jag vet att de gärna vill låna ut, de hjälper gärna till. Det jobbiga är att jag i huvudet räknar ut hur mycket utgifter jag nu kommer få då lönen kommer och risken är stor att det blir likadant nästa månad också, bara för att man ligger back hela tiden. Det är tufft!

Men snart kommer barnbidraget och veckan efter det kommer lönen. Så plågan är kort, men återkommande!

bild (15)

Det där med att inte ha så mycket pengar

Innan jul fick jag en bra lön, vilken lycka att kunna köpa fina julklappar till alla barnen och god och bra mat till oss alla. En hel del räkningar blev betalda också, bland annat en halv hyra vi legat efter med sedan sista augusti. Kanske det bästa av allt var att vi kunde ta Lusen till veterinären med hans öron som irriterat honom en längre tid. Nu är pengarna slut och januaris lön är långt ifrån bra. Så nu är det dags att vrida och vända på slantarna igen.

Jag funderar ganska mycket på hur det egentligen är att inte ha pengar, eller rättare sagt att ha mycket lite pengar. Hur påverkas jag egentligen av det?

I början var det riktigt jobbigt. Att se hur räkningarna samlades på hög, hur jag ständigt kämpade med att kunna betala alla. Känslan av att ha kronofogden flåsande i nacken. Alla dessa A5 kuvert med sina små fönster med inkassoföretagens avsändare som titta fram genom plasten. Paniken var då min hängivna kompanjon som inte ville lämna mig många stunder under dygnet. Det var verkligen en tuff tid.

Det senaste året har jag släppt mycket av ångesten kring ekonomin. Självklart mår jag dåligt och får små ångest attacker titt som tätt. Men jag drömmer inte om obetalda räkningar och jag är inte längre rädd för att hämta posten i brevlådan om dagarna. Jag har bytt tanketeknik, jag har mycket medvetet valt bort tankarna på ekonomin. Jag orkar inte ständigt känna stressen över pengarna som inte räcker till. Det betyder inte att jag förtränger att jag har stora skulder och att jag har ett tufft arbete framför mig för att bli skuldfri. Men jag har insett hur negativt vår dåliga ekonomi har påverkat mig – och jag har fått nog!

Jag tar ett steg i taget. Betalar av hundralapp efter hundralapp. Skaffar mig inte nya skulder och håller huvudet högt! För är det något jag bestämt mig för är att inte skämmas över hur vi har det. Jag vägrar ta det personligt på så sätt att jag är en sämre människa för att jag har hamnat där jag hamnat.

Men då jag sitter ensam kvar på kontoret med min matlåda för att övriga kollegor har gått ned till lunchrestaurangen och jag inte har råd att äta ute kan det kännas extra påtagligt. Eller då jag inte har haft råd att betala läkarbesöket och hittat på att jag glömt plånboken hemma bara för att jag inte alltid orkar vara cool nog och säga att jag inte har pengar. Det kan också kännas trist att det inte alltid finns pengar till födelsedagspresenter till syskonbarnen.

Men man blir mer uppfinnes rik. Går mer på loppisar och tänker att det materiella inte betyder allt. Och att beskåda körsbärsblomster i januari är helt gratis!

bild (7) bild (8)

Detta med livet!

Livet, det är en underlig sak. Man lever sekund för sekund, minut för minut, timmer för timme… Tiden går och mer än ofta undrar man vart tiden tog vägen. Samtidigt jagar man ständigt efter det perfekta livet – den perfekta lyckan!

Jag tänker på detta varje dag – vill finna den väg i livet som är min. För några år sedan var meningen med livet att få barn, att få ett eget barn. Nu fyller mitt barn snart 2 år och jag har för första gången på länge inte ett direkt mål att sikta in mig på. Självklart är det viktigaste för mig att vara en bra mamma, att finnas där. Men hur man än vrider på det så har även jag en vilja att göra mer.

Drömmar har jag många, tankar och idéer bubblar upp dygnet runt. Men hur sorterar jag dem? Hur får jag till det jag vill?

För inte är det bara att göra, många hinder finns i min väg och framförallt står ekonomin i vägen. Min så kallade icke befintliga ekonomi står där som en tydlig mur, den avskiljer mig från mina drömmar. Så jag försöker skjuta dessa drömmar åt sidan…men jag vill, hela jag vill!!!

När dessa tankar snurrar som mest passar det bra att ta en promenad med hunden, sätta sig på en bänk i hundrastgården och betrakta hur min lilla stad faller i mörker då skymningen sakta lägger sig över husens tak.

bild (28)

Fönsterkuvert och ont i magen

Jag tog tag i min post nu på kvällen, en hög med otäcka fönsterkuvert har legat och samlat damm på ett bra ställe. Jag ogillar dessa kuvert, riktigt ordentligt faktiskt. Jag förstår att man måste göra rätt för sig, har man lånat pengar så är det en självklarhet att mån måste lämna tillbaka dem osv. Det är inte där det svåra ligger, det svåra är att alla papper i kuverten är så svåra att förstå. Det är siffror och paragrafer, text som är skrivet på svenska men mer eller mindre obegripligt för en vanlig normalutbildad människa. Det ända man förstår är egentligen själva summan man inte har kunnat betala och man förstår också hur rysligt mycket den har höjts, det är ibland med flera tusen kronor.

Jag var involverad här om dagen i en diskussion om hur lite man faktiskt kan göra i det svenska samhället om man inte har ett personnummer. Men att ha betalningsanmärkningar kommer inte långt efter, man blir avstängd från ganska så mycket. Kanske framförallt avstängd från många av ens egna drömmar.

För några år sedan, då ekonomin började svida riktigt ordentligt hade jag nästan ont i magen varje dag. Jag var livrädd för att få betalningsanmärkningar, det är en av våra största synder i dagens samhälle, att ha en betalningsanmärkning. Men tillslut var jag där själv, anmärkningarna haglar över mig som i storm och jag står oftast upprätt i alla fall. Men inte alltid, ibland är det extra tungt och framförallt drabbas jag av hopplösheten. Det är så svårt att se ett ljus i tunneln, den ekonomiska tunneln.

Det svåraste är att min frihet berövas mig. Jag kan inte bara bestämma mig för att åka på min systers examen, eller gå in och köpa den fina boken till Bubblan. När de andra på jobbet går ut och äter lunch sitter jag kvar med matlådan. Det svåraste är lösningen… Hur kommer jag ur det här? Jag har ju inga pengar, det är ett faktum. Hur betalar jag skulder då jag inte har pengar att betala med? Det blir väl bättre, jag vet, men ibland känns det extra hårt och då får jag ont i magen.

bild (9)

Gårdagens förödmjukelse

Jag tappade en plomb för lite mer än ett år sedan och har inte haft ekonomisk möjlighet att gå till tandläkaren för att laga den. Men jag tog mod till mig och frågade på soc om det var något de kunde hjälpa mig med och svaret var ja, vilken lättnad! Nu är det så att jag inte får en slant i handen till mitt tandläkarbesök, det är inte heller så att jag kan gå dit med ett kvitto och få pengar som jag kunde ha lagt ut. Jag får en så kallad rekvisition, det vill säga ett papper med mina personuppgifter och med en fin liten text som förklarar att tandläkaren ska skicka räkningen till soc. Redan detta är väldigt förnedrande, att behöva erkänna på ett sådant vis att jag inte har råd att betala mitt egna tandläkarbesök. Att behöva visa dessa människor att jag går på soc…men det är som det är, inte mycket at göra åt, tänkte jag.

De månader vi har behövt att be om försörjningsstöd hos soc har jag försökt säga till mig själv att det är inget att skämmas för, det är vår situation som vi har just nu som tvingar oss till detta. Det är ju så vårt svenska välfärdssamhälle är uppbyggt, att om man har det tufft en tid har man rätt till hjälp, det är något bra och fint. Men det är svårt att komma ifrån att vissa ser ned på oss som behöver hjälp. vi är liksom mindre värda…vi gör ju inte rätt för oss!

Detta fick jag bekräftat igår då jag ringde min tandläkare för att boka in en ny tid då den lagade tanden ilar. Tandläkaren ifråga skötte denna rekvisition mycket snyggt, inga konstiga blickar eller nedlåtande kommentarer, så skönt! Han hade det svårt att få tandens höjd perfekt och eftersom jag var bedövad var det svårt för mig att kunna känna efter ordentligt. Han bad mig höra av mig om det uppstod några problem, så skulle han fixa till det. Bra, tänkte jag. Och så hörde jag av mig igår och fick prata med hans sekreterare och nu ska ni få höra vad hon kläckte ur sig…vilken människa!!!!

Jag förklarade att jag ska börja jobba nästa vecka efter ett års mammaledighet och om det var möjligt ville jag gärna ha en tid på morgonen eller eftermiddagen, då jag jobbar i Malmö och inte vill åka hem mitt på dagen. Hon gav mig några förslag, klockan ett mitt på dagen vilket jag upprepar mitt dilemma, att jag inte jobbar här i Ystad. Då säger hon att jag kan ju besöka en akuttandläkare i Malmö, så kan de fixa till tanden. Varpå jag säger att då måste jag ju betala igen och om jag besöker min tandläkare här behöver jag inte betala något alls. Då kläcker hon ur sig följande:
Men då fick du betalt, det var ju inte dina pengar!

Vilken idiot, jag svarar snabbt att det finns en anledning till att jag fick betalt från soc och det är just att jag inte har några pengar…vilket i sin tur leder till att jag inte kan gå till någon akutmottagning i Malmö.

Hennes röst var så nedlåtande då hon sa detta och jag blir mer och mer arg ju mer jag tänker på det. Funderar på att maila tandläkaren i fråga och be honom ta upp hennes kundbemötande, hon kanske skulle behöva gå någon kurs i medmänsklighet?!

fåglar