Mat för dagen och om att bunkra

Jag tror att det var Astrid Lindgren som en gång berättade att allt sedan andra världskriget har hon haft svårt att inte bunkra mat. Hon har alltid haft svårt att gå förbi extrapriser gällande torrvaror och konserver utan att köpa några extra. Rädslan över att en dag stå utan mat var ett resultat av många hårda år utan mat för dagen.

Dessa ord har jag alltid kommit ihåg och jag minns att jag inte riktigt förstod varför hon inte bara kunde släppa det där med att bunkra mat så pass lång tid efter krigets slut. Men nu så har jag full förståelse över hennes rädsla av att en dag stå med ett tomt skafferi. Inte för att jag har levat utan mat i den utsträckning som de gjorde i efterkrigstidens Sverige. Men jag vet vad det innebär att räkna köttbullarna och ge fler till Eva än till mig. Jag vet hur det känns att äta sin egen smörgås utan pålägg så att man kan spara det till barnen istället. Jag vet hur det känns att blanda ut det sista i förpackningen av de passerade tomaterna för att man inte vill låta något gå en förlorat. Jag vet hur det känns då man sätter regler på hur mycket man får ta av matvarorna i kylen så att inte barnen ska ta för mycket, det måste ju räcka minst veckan ut, annars står kylen tom.

Jag har aldrig svultit, jag har alltid haft mat på bordet, men det har varit perioder då det har varit riktigt tufft. Men sedan jag blev ensam ansvarig över mina utgifter har jag fått en helt annan koll. Jag storhandlar en gång i månaden och så handlar jag färskvaror ca en gång i veckan för att ha koll på utgifterna. Att jag prioriterar Eva är en självklarhet och visst kan det vara så att jag hellre ger henne köttbullarna och att jag själv tar fler potatisar istället för att dra ned på utgifterna.

Jag lever under ständig skräck att jag ska ta ett par steg tillbaka och att mitt skafferi åter ska gapa tomt. Det resulterar tyvärr inte enbart i bättre planering utan även i ett nästan lite sjukligt beteende i att bunkra mat. Har jag inte minst fem stycken förpackningar av krossade tomater, minst ett oöppnat kaffepaket, minst ett paket fruset Bregott i frysen och en hel del mer känner jag hur paniken kommer krypande. Mitt skafferi ska stå fullt för det är min säkerhet då de dåliga dagarna kommer, de riktigt dåliga dagarna. Kan jag hålla hyllorna fulla med mat så klarar vi av en lite längre period av sämre ekonomi utan att behöva stå utan mat. Den dagen jag kan släppa min kontroll över mängden i skafferiet och frysen, den dagen är min lyckodag!img_2451

Annonser

Vintern – den fattige mammans fasa

Vintern är en underbar årstid, om den sköter sig vill säga. Jag älskar snön, det är så otroligt vackert då allt blir vitt och finns det något bättre än stora fluffiga snöflingor sakta dalar ner från himlen? Att få dela vintern med ett barn är en upplevelse i sig, vilken glädje i Evas ögon då första snön låg som ett täcke över den hårda asfalten. Att få höras Evas glädjetjut då hon sitter på pulkan i full fart ned för en backe är underbart.

Men nu, inför vintern är det bara jobbigt. Att köpa bra vinterkläder till sitt barn är en kostsam historia. Jag har fram till förra året köpt begagnade overaller till Eva och det har funkat perfekt. Men förra året köpte jag en till synes bra overall begagnat och den var så dålig. Den släppte in vatten direkt och hon blev våt och kall. Det resulterade i att jag fick köpa en ny under rean och även då är det en kostsam historia. Och det är ju inte bara overall som behövs, det är skor, underställ, vantar och mössor. Det är en smärre mardröm för den fattiga mamman.

Många av oss som inte har en fungerande ekonomi gör allt för att det inte ska påverka våra barn. Vi vill inte att det ska synas utåt och vi vill framförallt inte att våra barn ska bli lidande av det. Vi vill att våra barn ska gå torra och varma på vintern. Vi vill att de ska ha skor som inte är för trånga, för slitna eller för stora. Vi vill precis som alla andra att de ska vara fullt utrustade med det bästa för att klara de olika årstiderna.

Men i år är jag redan klar med vinterförberedelserna och det är en otroligt skön känsla. En overall från förra året kommer hon kunna ha även i år och jag sålde den som blivit för liten och köpte en ny för ett par veckor sedan för halva priset (förra årets reor som ligger kvar). Ull underställ, mössor och vantar kan hon ha från förra året och jag köpte för en tid sedan nya begagnade vinterstövlar till henne. Så allt är klart!!!

Jag har som ambition att planera inför nästkommande år redan i år och leta efter de ekonomiskt tunga posterna under årets rea. Det svåra är att veta vad hon kommer ha för storlek nästa år!!!

img_1195img_1193img_1194

Kriget äter människor

Mamma, kriget äter människor! 
Min dotter, min Eva pratar mycket om kriget i Syrien. I kriget brinner husen, i kriget måste man lämna sin älskade katt då man flyr landet, i kriget finns det pistoler, i krig kan mammor och pappor försvinna, kriget äter människor. Eva försöker förstå, vill veta mer, blir skrämd och frågar om det finns köttätande dinosaurier i krigets Syrien. Hon undrar om kriget finns här hos oss, jag visar i vår barnatlas vart Syrien ligger, försöker förklara avstånden, försöker få henne känna sig trygg här hemma. 

Vi pratar om de människor som har flytt, de som kommer hit och de som nu bor i olika flyktingsläger runt om i världen. Jag försöker understryka vikten i att alla människor är välkomna hit till oss och hit till vårt land. Att de måste få möjligheten att börja om, få ett nytt hem, nya jobb och barnen måste få nya vänner och få gå i skolan. Hon tittar undrande på mig och säger att alla får ju bo där de vill och att gå i skolan gör ju alla efter förskolan. Tänk om det var så lätt för oss alla att tänka på det viset, att alla får bo och alla får gå i skolan.

Idag är det internationella fredsdagen och jag gör så som jag gjorde som barn, ber en stilla bön om att alla barn ska få äta sig mätta och att det ska bli fred på jorden!

fred

Bilden är lånad från interntidning för Sveriges Televisions hemsida.

Vemodet och Gäddede

Jag, Eva och en syster till mig var uppe i Gäddede i Jämtland i början av september för att se över vår lilla stuga vi har där. Det är ett rött litet hus med vita knutar och två våningar. Huset fick min gammelfarmor och gammelfarfar då de gifte sig i början av 1900-talet. Det är min gammelfarmors stuga, det är som om hon lever kvar i väggarna. Att stå vid spisen och laga mat känns nästan kusligt, det är som om hon står bakom mig, alldeles nära!

Min gammelfarmor som var min mammas farmor hämtade mamma på ett barnhem då hon var 5 eller 6 år gammal. Hon hade blivit omhändertagen av socialen på grund av vanvård. Min mormor var inte kapabel att ta hand om ett barn och min morfar hade hittat sig en fru och det fanns inte plats för min mamma. Men då kom gammelfarmor, min mammas räddare och hämtade hem henne till stugan i Gäddede. Den första tiden bodde gammelfarmor med mamma i en pytte liten kammare som idag är badrum. Gammelfarmor var rasande på min morfar som inte tog ansvar, som inte tog sig mamma till sig. Resultatet blev att mamma stannade kvar i Gäddede och morfar betalade underhåll.

Mamma avskydde Gäddede. Det var för litet och instängt för henne. Men hon älskade sin farmor. Då min mamma var 15 år gammal, i slutet av 60-talet, liftade hon över till Norge och sedan in i Sverige igen för att slutligen hamna i en förort till Stockholm där hon tog anställning som barnflicka.

Att vara i min gammelfarmors Gäddede är rofyllt och nästan magiskt. Att vara i min mammas Gäddede är svårt och tungt. Men det är enastående vackert och jag grips av ett sådant vemod då jag står på skolplanen till min mammas skola och tittar ut över den lilla, lilla staden. Att titta in genom fönstren där min mamma som flicka har suttit i skolbänken är märkligt och underbart på en och samma gång. Att se min Eva leka på stranden och plocka upp de finaste stenarna som hon sedan lägger i köksfönstret är speciellt och stort.

Min mamma och min gammelfarmor, vilka enastående kvinnor!
Jag är glad över att få ta del av det som en gång var deras vardag och jag är glad över att nu kunna se Eva leka på den lilla gatan som går förbi det lilla röda huset med de vita knutarna.fullsizerenderimg_2087img_2088img_2095img_2097img_2098

Gatuloppis i Mölnbo

För andra året i rad åkte jag och Eva till Mölnbo på deras årliga gatuloppis. Känns fint att få säga ”för andra året i rad” det betyder att Eva och jag börja bo in oss här i lilla Järna igen. Jag gillar verkligen att åka iväg med Eva på små äventyr och den här sortens äventyr passar oss så bra. Vi kan i lugnan ro promenera från bord till bord, i vår egna takt och samtidigt njuta av den vackra naturen. Allt är så härligt grönt nu och det känns som om hela världen är täckt av den vackraste äppelblommen.

Eva har fått upp ögonen för loppisar på riktigt nu. Åh så hon letar och tittar efter saker hon vill ha och hon hittar massor, precis som jag. Så jag får föröka bromsa oss båda. Men det är verkligen en fröjd att kunna få frossa i det materiella, framförallt då Eva blir så glad över att hitta nya vänner i former av mjukisdjur och bilar. Jag gjorde också fina fynd idag, jag hittade väldigt fina kläder åt Eva av bra märken som PoP, Me and I, Pomp De Lux och Åhléns egna märke.

Totalt handlade jag för 300:- idag, men då gick 60:- till en födelsedagspresent som jag inte tänker visa här. SÅ det ni ser nedan gick totalt på 240:-

FullSizeRenderFullSizeRenderFullSizeRenderFullSizeRenderFullSizeRenderFullSizeRenderFullSizeRenderFullSizeRenderFullSizeRenderFullSizeRender

Min födelsedag

Idag är det min födelsedag, idag fyller jag 41 år, idag har jag hunnit bli 3 år äldre än min mamma.
Idag är det redan ett år sedan jag fyllde 40 år, tänk vad tiden går undan.
Idag för 41 ett år sedan hade jag hunnit bli några timmar gammal och min mamma hade ännu inte hunnit fylla 23 år.
Idag tänker jag på fotot från det jag bara var någon dag gammal står det ”Åsa, kvinnan i mitt liv” med mammas tydliga handstil.
Idag vill Eva, min dotter fira mig med godis, tårta, kladdkaka och de flesta gästerna hon har på sin lista är runt fyra år gamla.
Idag fick jag ta vilken väg jag ville till dagis eftersom det var min födelsedag.
Idag då Eva vaknade utbrast hon med ett stort leende ”Idag är det mamma-dagen”.
Idag fick jag den finaste blombuketten av en kollega – tack!
Idag ska Eva och jag äta chokladbakelse.
Idag får jag massvis med gratulationer på Facebook.
Idag ringer mina syskon och sjunger bara för mig.

Idag är jag fylld med glädje och ett vemod som ibland förstärks av just en födelsedag.
Idag är det min dag, min födelsedag.

FullSizeRender

Majas trädgårdskofta

Vad hade jag varit utan min stickning, det är något jag ofta tänker. Ett liv utan skapande hade varit katastrofalt för min egna del. Jag har ett stort behov av att få vara kreativ och av att få skapa med mina händer. Stickningen passar mig perfekt på mer än ett sätt. För det första kan jag alltid utmana mig själv genom att öka svårighetsgraden på det jag stickar och lyckan är totalt då jag har klarat något jag innan trodde var omöjligt. För det andra kan jag bli självförsörjande på varma och vackra plagg till både mig själv och Eva. Jag skulle aldrig ha råd att köpa en handstickad tröja i hundraprocent ull till mig själv eller till Eva. För det tredje så känner jag att jag hela tiden befinner mig i en process där jag utvecklas estetiskt. Jag tränas både i form, färg och teknik. Enormt viktigt för mig.

Just nu stickar jag på Majas Trädgårdskofta som finns i Celia B. Dackenbergs senaste bok Sagornas StickbokBakstycket är klart och vänstra framstycket också, nu stickar jag på det högra framstycket. Jag måste få säga att det är en fantastiskt rolig stickning med lagom små utmaningar av teknik för mig. Då man först tittar på koftan ser allt så enkelt ut, nästan lite tråkig, rent stickmässigt. Men då man väl har börjat sticka och läsa mönstret mer noga så inser man att mönstret är fullt av små tekniska finesser som formar fram koftans vackra snitt. Det är en sann glädje att få sticka denna kofta och till skillnad för några år sedan så finner jag nästintill en njutning av att behöva repa upp bara för att få göra om och göra rätt. Ska bli fint att få se det färdiga resultatet.

IMG_1423

Flaggor och världen

Enligt mig är en av mina största uppgifter som förälder att visa mitt barn förståelse för livet. Att vi alla är lika värda oavsett bakgrund, sexualitet eller ursprung. Att vi ska värna om det levande så som naturen, djuren och oss själva.

Jag vill visa henne världen, visa henne att det finns så mycket mer än bara vi här hemma där vi bor. Tänk att det finns öknar, oändliga hav och djupa skogar med vilda djur. Eller att det finns städer med hus höga som slott, små byar med lerhus och vägar där det kan köra miljontals bilar. Tänk att det finns människor som bor i den vildaste djungeln och de som bor i höga hus som nästan når upp till himlen. Tänk att det fins miljontals fyra åringar med så olika förutsättningar i livet men med samma glädje och kärlek som min Eva.

Världen är oändligt stor för en fyra åring och det är svårt att faktiskt förstå hur stor den är. Jag har valt att rita flaggor med Eva, en för varje land. Jag vet faktiskt inte exakt hur många länder det finns, men det verkar vara runt 200 stycken. Det ett roligt projekt och vi räknar och räknar efter varje gång det tejpats upp en ny på väggen. Vi tittar i kartboken vart landet ligger och jag berättar det jag vet om landet. Så nu när Eva leker packar hon sina väskor och reser till Korea som ligger i vår soffa. Eller så berättar hon för mig att det faktiskt finns alla djur i Asien. Och vi vet nu att Totoro bor i Japan och Ponyo lika så.

FullSizeRender

Det varmaste tacket

Jag har haft många tankar kring varför jag skriver en blogg. Vad är det som driver mig till att skriva om mig och mitt barns liv och sedan dela med mig av detta till många jag känner, men också till många jag inte känner. Jag har ännu inte riktigt kommit fram till ett fullständigt svar, många småsvar har jag, men inte ett fullständigt. Men nu vill jag inte skriva om varför jag har valt att skriv, jag vill berätta om en av er okända som faktiskt läser min ord och tankar.

Jag vet inte hur många eller få ni är som läser det jag skriver, jag vet inte vilka ni är eller hur ofta ni läser det jag delar med mig av eller hur länge ni har gjort det. Men jag vet att jag har läsare som är oerhört fina människor, varma och medmänskliga. En del av er har gett er tillkänna, en del vet jag inte ens vilka ni är eller att ni ens existerar. Men vissa av er har till och med skrivit till mig här på bloggen och jag har även fått brev hem. Tänk att ni finns och just i detta fall tänker jag extra mycket på dig som för ett par år sedan skrev till mig och frågade om du fick köpa garnet till Honungsklänningen som jag så gärna ville sticka till min Eva. Det blev en honungsklänning, men garnet färgade av sig så jag fick nytt av leverantören som istället blev till en Vimpel-tröja. Och i julas hände det igen. Jag hämtade ut ett paket på posten som jag inte hade den minsta aning om vart den kom ifrån. Om det inte hade varit för att det stod mitt namn på paketet hade jag trott att det var någon som skickat det fel. Men det var det inte, det var du igen. Du anar inte hur rörd och glad jag blev och så rätt du prickade i val av böcker, det kunde inte bli mer jag.

Ett så stort tack till dig, du vet vem du är och jag vet att du läser allt jag skriver. Du bad lite om ursekt över att du letat reda på min adress och du hoppades att det inte kändes fel för mig att du skickade en present. Det gjorde det absolut inte utan jag blev enbart glad, varm och rörd. Vet inte hur jag ska tacka dig nog, men hoppas att det för nu räcker med det största varmaste tacket till dig!

FullSizeRender

Vantarna Berceau

Det var verkligen länge sedan jag visade något jag har stickat, men det betyder inte att jag inte har stickat, så klart. Det har blivit en heldel och jag har tänkt att jag får lägga ut lite efterhand tills jag är uppdaterad igen.

I vintras slutade en kollega till mig på jobbet. Denna person är en oerhört ödmjuk, klok och kärleksfull person, så jag kände att jag verkligen ville ge henne något som en avskedspresent och självklart fick det bli något stickat. Denna person är hen hejare på 50 till 60-talet och hon har en stor favorit Stig Linberg. Så jag tvekade inte ett ögonblick att sticka de vackra vantarna Berceau av Maria Olsson som jag hittade på Ravelry. Det var roligt att sticka vantarna och resultatet blev bra. Jag hittade ett gammalt omslags papper från 50-talet jag har sparat som jag slog in vantarna med, så det blev ett lyckat paket både utanpå och inuti. Men det bästa var så klart att hon blev glad och jag hoppas att de ska hålla många år.

Skärmavbild 2016-01-07 kl. 11.56.17