Hösträdet

Tänk att en sådan enkel sak som att rita ett stort träd på ett papper kan engagera ett barn i att samla löv ute i naturen. Så som Eva har plockat löv nu i höst, jag tror att 90% av alla löven har hamnat lite överallt här hemma och att de inte har blivit fast limmade på vårt träd. Men det är ju det som har varit tanken med träded att vi just har gått utomhus och tittat på alla vackra träden och alla löven. Eva har inte bara plockat blad från träd, hon har plockat allt! Det har varit olika grässtrån, ormbunkar, blad från buskar och i från träd. Varje gång hon hittat något som hon tycker är vackert utropar hon ”titta mamma, vad vackert, det ska vi ta hem till höstträdet”.

Både hon och jag är nöjda med vårt träd och jag är säker på att det kommer bli ett nästa år också.

Pumpa – Bästa dagen!

Min Eva ska på fredag åka ner till sin pappa i Skåne och stanna där en hel vecka medan jag åker hem för att jobba och vara med katterna. Eva har pratat länge om förra årets pumpa vi gjorde, ni vet, då man skär ut ögon, näsa och mun. Hon har frågat hela hösten om det inte snart är dags för oss att göra en och självklart ska vi göra det!

Igår köpte vi en stor pumpa för en billig peng och Eva var överlycklig, det skulle bli hennes bästa dag någonsin sa hon. Och vi släpade hem pumpan och fy så slemmigt det är att gröpa ur den, men roligt. Eva ritade upp ögon, näsa mun och jag skar ut allt medan hon gjorde håll för den varma luften som vill komma ut då man tänder ljusen.

När vi väl var klara gick Eva runt och släckte precis varje lampa i hela lägenheten och viskade ”Åh, nu är det halloween”. Sedan ville hon att vi bar in pumpan i badrummet så att vi kunde släcka lampan och stänga dörren, så att det blev riktigt mörkt.

Idag döpte hon pumpan till Lampis och den har stått i hennes rum nu ikväll med tända värmeljus. Att sjunga godnatt sången Kalle Theodor blev extra stämningsfullt nu ikväll, bästa kvällen, enligt Eva!

Dagar av funderingar och nya satsningar

Oj, ibland går verkligen 10 dagar så snabbt, det kändes som om det var igår jag skrev här sist, men det är det ju inte. Det har varit fullt upp här hemma hos oss. Min pappa var på besök förra helgen och Eva var i sjunde himlen. Pappa är bonde och bor uppe i Norrland så det blir inte allt för ofta vi hinner träffas. Han hade bilen full md mat med sig, vilken skatt. Så nu har vi grönsaker, bär och kött i mängder, verkligen dyrbart och uppskattat. Det har varit mycket på jobbet också, nya projekt som jag måste greppa och förstå. Sedan är det ju det här med ens funderingar och tankar kring både stort och smått.

Ekonomin har funderats på, både fram och tillbaka och upp och ned. Men det känns bra att jag för en gångs skull tänker på det som ett projekt som ska lösas. Jag har en tro på framtiden gällande ekonomin, men det kommer inte gå fort.

Sedan är det ju det här med en själv. Vad har jag för egna mål med mitt liv bortsett från att vara en bra mamma, jobba på bra och ha en bra fritid. Frågor som om jag vill leva själv eller om jag faktiskt vill finna en partner har funnits i mina tankar de senaste dagarna. Och hur gör man om jag vill träffa någon? Det var trotts allt 10 år sedan jag gick på en date och nu lever jag dessutom ett liv som hetidsmamma. Ja, så dessa tankar har fyllt mig dessa höstdagar, men nu är jag åter på banan med tankar jag vill dela med er och nya stickprojekt i händerna. Med andra ord, livet leker!

Finaste Jämtlandsgarnet

Idag fick jag ett underbart packet på posten. Fick kanske är fel uttryck, jag har köpt ett fantastiskt härligt ullgarn från Jämtlandsfår. Det är en svensk merinokorsning som ger en mycket finfibrig ull, väldigt mjuk och sticks inte. Jag har köpt garnet från fina Solkustens Spinnverkstad som drivs av en gammal Järnabo. Det levererades i ett fint inslaget paket ihop tejpat med deras logga, snyggt!

Tro det eller ej, det är dags för ännu en babykofta. Det är galet vad många barn det föds just nu både bland vänner och syskon. Nu är det en av mina finaste barndomsvänner som väntar barn nummer två. Min vän är mycket medveten konsument och vill klä sina barn i naturmaterial som är giftfria vilket jag har fullförståelse för. Detta garn är självklart helt fritt från gifter och är enbart ren ull från fåret. Solkustens Spinnverkstad spinner enbart garn i fårets egna färger, man kan alltså enbart köpa naturvit, grå, svart och två olika nyanser brunt. Det är en otroligt lyxig känsla att få sticka i något som är så full av kvalité och omtanke om fåren ullen kommer från. Helt svensktillverkat, fåren betar och lever i Sverige och garnet är spunnet i Sverige – kvalité!

Det kostar därefter också, men handlar det enbart om en babykofta är det helt klart värt slanten och även jag har råd med detta. Det ska bli fint att få lägga upp maskorna till denna kofta. Att från maska till maska sticka in tankar och kärlek till den lilla, hens mor och bror.

Ett litet plus med att beställa garn från ett företag som enbart jobbar i ren fårull är att mina katter öppnar paketet åt mig och sedan tvättar Stina garnhärvan med kärlek och omtanke…

Gemensamma nöjen

Idag åt Eva och jag rester vilket är drömmen för den ensamstående. Då behöver jag bara värma upp maten, inte stå vid spisen och lagga mat från grunden, vilket i sin tur leder till att jag får mer tid till Eva. Det är en så härlig känsla att kunna fråga henne vad hon vill göra då vi kommer hem, helt på hennes villkor. Hon valde att bygga tågbana, hon har alltid gillat att bygga och rada upp saker, så detta är en favorit lek. Det visade sig vara extra roligt för våra katter också eftersom vi har ett batteridrivet lok till tågbanan blev det en rolig lek för dem att följa. Pella tyckte det var mest intressant, hon tassade efter tåget hela tiden och lade sig på rälsen som ett stort kattberg.

Vi lekte i lite mer än en timme och Eva gick och lade sig mycket tillfreds med eftermiddagen. Nu har jag tågbanebygge i hela vardagsrummet som jag snubblar runt på, men det var det värt! 

Inför vintern och jul

Helt plötsligt så blev det höst. För några dagar sedan gick jag och Eva till förskolan och jobbet och konstaterade att det varit frost under natten. Dagen efter det var det som om alla löven bestämde sig, alla på en och samma gång att falla från träden. Det är blåsigt och lite småkallt ute och det är nu mörkt när Eva och jag släcker lampan vid sju på kvällen.

Jag gillar alla årstider och framförallt kan man inte göra något åt dem, de kommer och går, år ut och år in. Men jag känner redan nu att snart är det vinter och snart är det jul. För mig som inte har den starkaste ekonomin gäller det att planera. Jag har slutat att ge de vuxna julklappar för flera år sedan, men jag ger gärna barnen. Jag vill gärna ge julklappar till mina syskonbarn, till Eva och hennes syskon. Om det går ger jag gärna ett par vänners barn julklappar också…

Förra året bestämde jag mig för att ge alla böcker. Då blev det delvis lättare att komma till skott och handla in dem. Men det innebär också att jag kan leta efter secondhand böcker. Man kan hitta så gott som nya böcker till ett så mycket bättre pris om man letar efter just secondhanda.

Det är många som avråder mig från att köpa julklappar till barnen eftersom jag inte har speciellt mycket pengar. Men jag vill ju så gärna kunna ge och jag tycker det är fint att just ge böcker, att ge bort ett äventyr. Förra året kände jag mig så stolt då jag faktiskt lyckades få till julklappar till alla barnen i familjen plus mina vänners barn. I år vet jag inte hur det ska gå eftersom Kronofogden gjort en ny löneutmätning och det kommer vara ännu tommare i plånboken detta året än vad det var förra året. Men jag ger inte upp i första taget. Jag ser framemot att sitta mörka vinterkvällar och slå in julklappar till barnen.

Jag har dessutom tänkt att göra egna julklappar till Eva. Jag vet inte riktigt ännu vad det kommer att bli för något, men jag tror att det ska bli saker med temat Drakar. Jag har fram till höstlovet på mig att komma på vad det ska bli för då är Eva hos sin pappa i Skåne. Då har jag både tiden och en möjlighet att skapa fritt hemma eftersom Eva inte är där.

Är det fler som gör som jag, att redan nu planera inför den kommande julen?

Mat för dagen och om att bunkra

Jag tror att det var Astrid Lindgren som en gång berättade att allt sedan andra världskriget har hon haft svårt att inte bunkra mat. Hon har alltid haft svårt att gå förbi extrapriser gällande torrvaror och konserver utan att köpa några extra. Rädslan över att en dag stå utan mat var ett resultat av många hårda år utan mat för dagen.

Dessa ord har jag alltid kommit ihåg och jag minns att jag inte riktigt förstod varför hon inte bara kunde släppa det där med att bunkra mat så pass lång tid efter krigets slut. Men nu så har jag full förståelse över hennes rädsla av att en dag stå med ett tomt skafferi. Inte för att jag har levat utan mat i den utsträckning som de gjorde i efterkrigstidens Sverige. Men jag vet vad det innebär att räkna köttbullarna och ge fler till Eva än till mig. Jag vet hur det känns att äta sin egen smörgås utan pålägg så att man kan spara det till barnen istället. Jag vet hur det känns att blanda ut det sista i förpackningen av de passerade tomaterna för att man inte vill låta något gå en förlorat. Jag vet hur det känns då man sätter regler på hur mycket man får ta av matvarorna i kylen så att inte barnen ska ta för mycket, det måste ju räcka minst veckan ut, annars står kylen tom.

Jag har aldrig svultit, jag har alltid haft mat på bordet, men det har varit perioder då det har varit riktigt tufft. Men sedan jag blev ensam ansvarig över mina utgifter har jag fått en helt annan koll. Jag storhandlar en gång i månaden och så handlar jag färskvaror ca en gång i veckan för att ha koll på utgifterna. Att jag prioriterar Eva är en självklarhet och visst kan det vara så att jag hellre ger henne köttbullarna och att jag själv tar fler potatisar istället för att dra ned på utgifterna.

Jag lever under ständig skräck att jag ska ta ett par steg tillbaka och att mitt skafferi åter ska gapa tomt. Det resulterar tyvärr inte enbart i bättre planering utan även i ett nästan lite sjukligt beteende i att bunkra mat. Har jag inte minst fem stycken förpackningar av krossade tomater, minst ett oöppnat kaffepaket, minst ett paket fruset Bregott i frysen och en hel del mer känner jag hur paniken kommer krypande. Mitt skafferi ska stå fullt för det är min säkerhet då de dåliga dagarna kommer, de riktigt dåliga dagarna. Kan jag hålla hyllorna fulla med mat så klarar vi av en lite längre period av sämre ekonomi utan att behöva stå utan mat. Den dagen jag kan släppa min kontroll över mängden i skafferiet och frysen, den dagen är min lyckodag!

Veckans barnbokstipps

Eva har fått höra godnattsagor sedan hon var 1 år gammal. Tanken var att börja läsa för henne tidigt så hon vande sig vid att lyssna och på så sätt även uppskatta det. Att läsa godnattsaga fyller så många olika funktioner. I första hand är det ett fint sätt att varva ner och avsluta dagen. Hon får närhet under läsningen och jag lika så. När vi läser tillsammans så kan vi även dela på berättelsen hon och jag. Vi skrattar tillsammans och ibland är det läskigt och då kryper Eva närmare mig under täcket. Ibland tar boken upp tyngre saker som den relativt nya barnboken Flykten som handlar om en mamma och sina två barn som flyr kriget. Den har lett till många diskussioner och frågor. Men oftast är det  helt vardagliga sagor vi läser.

Jag tänker försöka dela med mig av våra godnattsagor med er en gång i veckan. Då väljer jag ut guldkornen ur vår bokhylla och bibliotekets bokhyllor. Valet av bok kommer grunda sig på vad Eva kanske gillar mest just nu, böcker jag finner extra intressanta eller någon bok som betytt mycket för oss tidigare.

Först ut blir två böcker som handlar om Evas favorit sagodjur, drakar!

Riddare och Drakar och Prinsessor och Drakar skrivna av Christina Björk och illustrerade av Eva Eriksson. Personligen gillar jag verkligen Eva Erikssons illustrationer, bilderna är detaljrika och barnen i böckerna har fått fina små personligheter tack vare henne. Böckerna har åtta sagor per bok så det är perfekta kapitelböcker att börja med. Boken Riddare och Drakar är huvudpersonerna hämtade ur historien, men sagorna är påhittade. Det jag har haft lite svårt för att i Riddare och Drakar är alla drakar elaka och bör dödas eller föras bort. Jag vet att det är ju så med drakar, att de faktiskt är ett farligt sagodjur. Men jag är nog lite mesig i den benämningen, jag tycker det är liksom roligare om drakarna är snälla. Men Eva tycker det är spännande och oftast då hon själv leker drake så är det just en ohyggligt farlig drake hon är. I boken Prinsessor och Drakar är däremot drakarna snälla och blir oftast vän med prinsessorna. Det är lite synd att inte prinsessorna också är hämtade hur historien, för visst har vi haft viktiga kvinnor som är födda inom kungahuset genom historien.

I det stora hela är dessa två böcker mycket populära hos Eva och hon vill inte lämna tillbaks dem på biblioteket. Jag tror de kan passa barn mellan 3 till 7 år.

Att skapa

Min Eva använder sig själv som målartavla mer än ofta och jag hindrar henne sällan. Hon hade en period då hon stämplade sig med en liten rödstämpel runt ögonen, eller på ögonen och då sa jag nej för det såg ut som om hon fått en blåtira. Men annars så får hon fritt fram. I somras hade hon en period av att måla sitt egna skelett på kroppen i full skalla. Hon gick så långt att hon också ritade matstrupen där köttbullar åkte ner och ”kisskanalen”. Självklart fick hon också ett hjärta.

Hon vandrade runt som ett levande konstverk och jag hjälpte henne fylla i linjerna då de blev för svaga. Det är fint att hon inte har begränsningar i sitt egna skapande. Hon gillar att pröva sig fram vilket i sin tur kan leda till nya upptäckter och enastående konstverk. Hon brukar också måla med vattenfärg i badet. Hon målar badkaret i regnbågens färger som sedan rinner ned i vattnet. Hon målar på sig själv och på väggarna. Det är en fröjd att se henne då hon tystnar och ”försvinner” in i målandet.

Jag önskar att vi hade mer tid för detta hon och jag. Att måla, rita, klistra, klippa, bygga, att skapa. Men allt har sin tid, är det inte så?

Barnen, älskade barnen

Jag står lutat över badkarskanten, masserar in schampo i min dotters hår. Ryggen värker en aning och jag ber henne luta huvudet bakåt. Jag är noga med att hela håret blir schamponerat, sköljer sedan med ljummet vatten. Jag ser det schamponerade vattnet rinna ner och ut genom avloppet. Jag stryker min dotter över kinden, den varma, lena kinden och fylls av en sådan kärlek till detta barn som är mitt. Håret ligger långt och blött över hennes axlar och jag säger att nu är hon klar.

I nästa andetag ser jag ett helt annat barn framför mig, ett barn som inte är mitt. Ett barn med svart hår som går ned till axlarna. Jag ser henne bakifrån, håret är rufsigt och täckt av damm. Kläderna är smutsiga, trasiga och hon har inga skor på sina små fötter. Jag blundar, vill inte se. Men det är omöjligt att förhindra, det är omöjligt att inte släppa in barnet från krigets Syrien i det som är mitt. Jag vill ta henne till mig, jag vill klappa hennes kind, jag vill finna hennes mamma, jag vill ta henne där ifrån. Jag vill ge henne samma möjligheter till ett liv som jag ger min dotter.

Nu när jag har släppt in henne, nog bara för en sekund, är dörren öppnad och alla barnen kliver över tröskeln, in i det som är mitt inre. Det är som om en gammal svartvit film utan ljud spelas upp för mig. Bild efter bild på alla dessa barn som under årens lopp visat på tv-nyheterna och i nyhetstidningarna finns nu där. Jag ser gråtande barn, barn utan ett uttryck, barn som är täckta av blod, barn som skriker, barn som skrattar trotts allt det svåra och så barnen som inte inte gör något alls utan ligger bara helt stilla. Barnen, alla barnen!

Jag vill skrika, gråta eller bara blunda hårt!

Men jag lyfter upp min dotter, ställer henne på golvet. Jag torkar hennes hår, hennes kropp och sveper in henne i torr, ren handduk. Jag ger henne varm soppa och ostsmörgås. Klär på henne en ren och hel pyjamas. Vi går och lägger oss, hon och jag, i vår varma sköna säng. Hon lägger sig på min arm och jag läser en saga om dinosaurier. Vi släcker lampan och jag sjunger för henne. Hon somnar och jag är vaken.

Flickan i mitt inre är Eva, men på en annan plats, i ett annat sammanhang. För är det inte så att barnen är våra, allas vårt ansvar. Eller är det inte så det borde vara? Hur kan man inte släppa in dem i vårt inre. Hur kan man inte gråta sig sömnlös över dessa barn vars liv slits i stycken av konflikter de inte ansvarar över eller ens förstår? Hur kan man inte vilja hjälpa eller hur kan man hjälpa? Är inte barnen det viktigaste vi har oavsett vart de befinner sig i världen?

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte släppa tanken att det kunde vara jag, det kunde ha varit mitt barn. Jag har bara haft tur, Eva har bara haft tur att vi lever och bor här, långt i från krigets söndrande kraft och illvilja.

Tillslut sitter jag här i ett desperat försök att ge flickan med de trasiga kläderna, det dammiga håret, hon utan mamma en röst, ett hopp om livet. Hon må vara mitt fantasi barn som inte existerar i det verkliga livet, hon är en mardröm som lever i mig. Men faktum kvarstår att det finns tusentals av henne som inte lever i min fantasi. De lever i kriget, vår värsta mardröm!

Chopin – Spring Waltz

Bild tagen från  Rädda Barnens hemsida